Skolstart
Det är snart två veckor sen den där allra första skoldagen. Det regnade lite och hennes väska var omsorgsfullt vald och packad. Jag frågade vad som skulle bli roligast och hon svarade att lära sig läsa och skriva. Med magen (magarna...) full av förväntan gick vi till skolan på andra sidan ängen.
Så här långt en succé även om det pips lite om läxan...
Feberfri
Fiskaren
Han fick sitt första metspö och ett eget drag till pappas kastspö. Hela dagen har han längtat (och funderat på vilken smak fiskarna kommer att tro att draget har). Det blev inget napp, även om han såg en haj i närheten, fast en väldigt fin sommarkväll ändå.
Himlen har tagit bort döet och sjuket mamma
-mamma, kan du ta bort döet och sjuket från Benny och hämta honom från himlen? Vi behöver en stege för att hjälpa Benny ner. Eller en trappa. Kan du det mamma, hämta Benny?
-nej älskling, jag är ledsen men det kan jag inte. Jag önskar att jag kunde, för jag saknar honom så himla mycket, men det går inte.
-mamma, himlen säger att den har tagit bort döet och sjuket och att Benny kommer hem till mitt hus igen. För Benny älskar mig och han saknar mig jättemycket så han kommer hit igen. Snart. Jag saknar min hund så jag sa det till himlen. Mamma ska jag visa var Benny är?
-Ja, det vill jag gärna. Han går bort till sitt fönster, klättrar upp på bokhyllan som står framför det och sätter sig där. Sen tittar han ut och pekar.
-Inte där mamma, där är han inte, men där, där är min Benny.
Sen pratade vi om Benny om liv och om död. Vi pratade om kärlek och om sorg och hur det känns att sakna. Sen somnade han i min famn.
Edward
I måndags fyllde den här filuriga, goa, mysiga ungen två år. Han som säger att pussarna är slyyyt, men har massor med kramar att dela ut. Han som har bakfickan full av hyss. Han som inte kan få nog av "Bampe och Skutt". Dagen bjöd på frukost på sängen, en cykeltraktor med släp och ett besök av farfar och GunBritt. Av Vega fick han en boll med superhjältar, omsorgsfullt vald.
Han fyllde två och jag undrar var min bebis tog vägen. Visst var han här nyss?!
Om stenhjärtan
Jag läser om riddar Katos sista strid för Vega, hon ligger tätt intill och tycker det är så spännande att hon knappt vågar röra sig. Svärdet i stenhjärtat och Kato är borta. Där ser du, säger jag, de goda vinner jämt, men ibland måste de kämpa för att vinna. Vi sparar de sista tjugo sidorna till imorn, pussar godnatt och jag går ner.
Jag kollar nyheter, tittar på filmer om IS och Boko Haram. Jag tänker på Paris. På Köpenhamn. Jag har bott i Paris. Jag besöker Köpenhamn rätt ofta. Två städer som känns som mina på nåt sätt.
Jag tänker på Ukraina och på att 5 000 har dött i striderna sen mitten av april förra året.
Den där ondskan skrämmer mig. De kalla stenhjärtanen som verkar hopar sig. Omänskligheten.
De goda vinner jämt, tänker jag, de måste kämpa lite bara. Fast i verkligheten finns bara en tro på godhet och inga garantier.
Min sorgsna skugga
Jag drömde om dig imorse och jag vaknade med tårar och en klump av ångest i bröstet. Vi var i skolan. Du såg ut som när du kom till vår klass i sexan. I drömmen var det vår och vi skulle berätta om vad vi ville göra med sommaren. Alla pratade på och svaren blev mer som en berättelse om förväntningar på livet. Om allt vi ville se och göra. Om allt vi hoppades att våra liv skulle rymma.
Du var tyst och sorgsen. Jag minns att jag tänkte att det var fel att vi pratade om livet nu när du satt där och alla visste att du skulle dö på valborg. Du sa inget och ingen bad dig prata för alla visste att livet inte tillhör dig. Du tillhör inte det.
Idag har du följt mig som en sorgsen skugga.
Januaritankar
Det är den sista dagen i januari. Jag är genomförkyld och klättrar lite på väggarna. Letar resor till något annat. Vad som helst som inte är grått och slaskigt. Googlar växter och planerar trädgård. Murgröna mot muren och så en rabatt med eglantynerosor, ljusgul verbena och salvia. spaljerade äppelträd mot grannen och så lampslingor över uteplatsen och buxbom i massor. Och sen ska jag göra ett nytt försök med kronärtskockor. Kanske i oljefat. Typ så tänker jag.
Det är sista dagen i januari och jag är genomförkyld. Två månader kvar tills våren börjar kännas säker. Jag känner mig som en fjäril i en glasburk.
Om ledsenhet
Jag publicerar sällan nu. Jag skriver ibland, sparar, men publicerar inte. Jag läste igenom utkasten från det senaste året och tänkte att det blir som en sorglig årskrönika. För de utkast jag inte publicerat handlar alla om Maria på ett eller annat sätt. Det här skrev jag i början av maj.
Mamma, man ska vara glad. Fast just nu är du ledsen ibland. Vi äter korv, som av allt att dömma har tagit ett snabbt dopp i ljummet vatten. Jag tittar ut på bilarna och de grå molnen utanför Biltemas servering, för det är där vi befinner oss. Det är maj och försommaren har kommit av sig.
Ja, säger jag, man vill ju vara glad jämt, fast ibland händer det saker som man blir ledsen av. Som att någon dör till exempel. Då blir man jätteledsen och det får man lov att vara. Fast efter ett tag så tänker man mindre på det där sorgliga att personen är borta och mer på allt roligt man gjorde tillsammans. Jag tror inte att Maria vill att jag är sådär ledsen för att hon är borta jag tror hon vill att jag ska tänka på nåt skojigt minne och skratta lite istället, jag är bara inte riktigt där än. Men snart.
Mamma, ibland är jag också ledsen, som när jag gör något dumt och du eller pappa säger att jag ska gå upp på mitt rum och tänka. Då tänker jag att jag är ledsen.
Samtalet fortsätter och jag tänker att det är väldigt fint att ha en dotter som kan sätta ord på saker och ifrågasätta. Efter nästan varje svar kommer ett varför eller ett det tycker/ tycker inte jag.
Katten
Sedan ca två veckor har vi katt. En svartbrun fluffig sak på fyra månader. Så här långt är han mer hund än Benny nånsin varit. Kommer glatt och möter vid dörren, nyfiken på att gå ut och obekymrat glad i största allmänhet. Benny avundas alldeles säkert det faktum att katten har en låda och slipper gå ut.
Om textstorlek
När jag skriver inlägg via appen skiftar textstorleken av sig själv vid publicering. Oavsiktligt och störande.
Hejdå 2014, hej 2015
Jag brukar sammanfatta mina år här. De senaste åren har det inneburit bilder på gravidmagar, barn, man hus och hund. För så har det sett ut. På det stora hela även i år, bortsett från gravidmagen då.
Jag kommer att minnas 2014 som ett år då min värld skakades om.
Många minnen har redan ett rosa skimmer. Edwards första steg och första trevande ord.
En vacker sommar. Säkert kommer jag att tänka att "vi brukade fylla cykelkärran med barn, picknick och badgrejor och cykla tandemcykeln till havet" fast det där "brukade" i ärlighetens namn inte alls var så himla ofta eftersom cyckeleländet väger som en mindre lastbil. Men fint i alla fall. Jag kommer att minnas en kväll i augusti då Vega och jag åkte själva till stranden och badade när solen blev röd.
Jag kommer att minnas en höst då Johan jobbade i Strängnäs typ jämt och jag levde som Tetris i för hög hastighet. En höst som varade året ut och då vi plockade den sista jordgubben i november.
Jag kommer att minnas semester på Gotland med min syster och en hennes familj. Resan till Stockholm och Gröna Lund när Vega vann det största gosedjuret, ett sånt man aldrig vinner.
Och Benny, som alltid finns där, som en guldkant. Jag kommer att minnas katten som kom i december och glädjen som välkomnade honom.
Jag kommer att minnas 2014 som ett fint år. Och ett smärtsamt.
Mitt i de där vackra minnena finns minnet av hur det känns när någon går. Hur sorg över en förlorad barndomsvän kan lägga sig över allt. Hur det trots den rätt sporadiska kontakten vi hade de sista åren blev svart när Maria gick.
Jag har tänkt på Maria varje dag sen den där hemska dagen i april. Många gånger varje dag. Jag tror att jag kommer att fortsätta göra det ett tag till. Jag jobbar med tankarna, testar strategier. Försöker vända dem till en påminnelse om tacksamhet och om livets skörhet och förgänglighet. Att leva för att hon inte kan. Det går ganska bra nu.
Så, 2014, nu går jag vidare. Jag välkomnar 2015 och hoppas på ett ljust år.
Tankar i sömnlöshet
Jag hade tänkt att jag skulle skriva varje dag i december. Att jag skulle berätta om året och om tankar. Fast så här drygt halvvägs in i månaden kan jag konstatera att det gått sådär med den saken.
Jag har försökt rensa i kravhögen för att orka stå. Hela hösten har Johan jobbat mycket på annan ort och då är det bara jag här. Jag som hämtar, lämnar, nattar, väcker, sätter gränser, tar diskussioner, kommer ihåg tider (de flesta...) jobbar heltid, handlar, städar, tvättar på lunchen och viker inochut på mig själv för att räcka till.
Nu är det bara en dags jobb kvar, sen ska jag vara ledig en mindre evighet, ha jullov. Hallelujah! Jag klappar mig själv på axeln och tänker att nästa år blir lugnare. Säkert...
Hon säger...
"Mamma, jag älskar dig upp över allting och tillbaka igen och ännu mer än så." Fina, älskade unge.
Född den 11 juli
Några minuter kvar på hennes fjärde födelsedag. Hon fick en studsmatta och en del annat. Vi fikade på stan och hennes bästis kom över, sen farfar. Lekplats, flyga drake och studsande tills hon stupade i säng. En fin dag för en fin tjej. Ja må du leva uti hundrade år. Minst. Imorn barnkalas, dags att sova...!
