Himlen har tagit bort döet och sjuket mamma




-mamma, kan du ta bort döet och sjuket från Benny och hämta honom från himlen? Vi behöver en stege för att hjälpa Benny ner. Eller en trappa. Kan du det mamma, hämta Benny?
-nej älskling, jag är ledsen men det kan jag inte. Jag önskar att jag kunde, för jag saknar honom så himla mycket, men det går inte.
-mamma, himlen säger att den har tagit bort döet och sjuket och att Benny kommer hem till mitt hus igen. För Benny älskar mig och han saknar mig jättemycket så han kommer hit igen. Snart.  Jag saknar min hund så jag sa det till himlen. Mamma ska jag visa var Benny är?
-Ja, det vill jag gärna. Han går bort till sitt fönster, klättrar upp på bokhyllan som står framför det och sätter sig där. Sen tittar han ut och pekar.
-Inte där mamma, där är han inte, men där, där är min Benny. 

Sen pratade vi om Benny om liv och om död. Vi pratade om kärlek och om sorg och hur det känns att sakna. Sen somnade han i min famn. 



Edward


I måndags fyllde den här filuriga, goa, mysiga ungen två år. Han som säger att pussarna är slyyyt, men har massor med kramar att dela ut. Han som har bakfickan full av hyss. Han som inte kan få nog av "Bampe och Skutt". Dagen bjöd på frukost på sängen, en cykeltraktor med släp och ett besök av farfar och GunBritt. Av Vega fick han en boll med superhjältar, omsorgsfullt vald.


Han fyllde två och jag undrar var min bebis tog vägen. Visst var han här nyss?!


Om stenhjärtan

Jag läser om riddar Katos sista strid för Vega, hon ligger tätt intill och tycker det är så spännande att hon knappt vågar röra sig. Svärdet i stenhjärtat och Kato är borta. Där ser du, säger jag, de goda vinner jämt, men ibland måste de kämpa för att vinna. Vi sparar de sista tjugo sidorna till imorn, pussar godnatt och jag går ner. 


Jag kollar nyheter, tittar på filmer om IS och Boko Haram. Jag tänker på Paris. På Köpenhamn. Jag har bott i Paris. Jag besöker Köpenhamn rätt ofta. Två städer som känns som mina på nåt sätt. 


Jag tänker på Ukraina och på att 5 000 har dött i striderna sen mitten av april förra året.


Den där ondskan skrämmer mig. De kalla stenhjärtanen som verkar hopar sig. Omänskligheten. 


De goda vinner jämt, tänker jag, de måste kämpa lite bara. Fast i verkligheten finns bara en tro på godhet och inga garantier.


Min sorgsna skugga

Jag drömde om dig imorse och jag vaknade med tårar och en klump av ångest i bröstet. Vi var i skolan. Du såg ut som när du kom till vår klass i sexan. I drömmen var det vår och vi skulle berätta om vad vi ville göra med sommaren. Alla pratade på och svaren blev mer som en berättelse om förväntningar på livet. Om allt vi ville se och göra. Om allt vi hoppades att våra liv skulle rymma.
 
Du var tyst och sorgsen. Jag minns att jag tänkte att det var fel att vi pratade om livet nu när du satt där och alla visste att du skulle dö på valborg. Du sa inget och ingen bad dig prata för alla visste att livet inte tillhör dig. Du tillhör inte det. 
 
Idag har du följt mig som en sorgsen skugga.
 

Januaritankar


Det är den sista dagen i januari. Jag är genomförkyld och klättrar lite på väggarna. Letar resor till något annat. Vad som helst som inte är grått och slaskigt. Googlar växter och planerar trädgård. Murgröna mot muren och så en rabatt med eglantynerosor, ljusgul verbena och salvia. spaljerade äppelträd mot grannen och så lampslingor över uteplatsen och buxbom i massor. Och sen ska jag göra ett nytt försök med kronärtskockor. Kanske i oljefat. Typ så tänker jag. 
Det är sista dagen i januari  och jag är genomförkyld. Två månader kvar tills våren börjar kännas säker. Jag känner mig som en fjäril i en glasburk.

Om textstorlek

När jag skriver inlägg via appen skiftar textstorleken av sig själv vid publicering.   Oavsiktligt och störande.

Hejdå 2014, hej 2015

Jag brukar sammanfatta mina år här. De senaste åren har det inneburit bilder på gravidmagar, barn, man hus och hund. För så har det sett ut. På det stora hela även i år, bortsett från gravidmagen då.

Jag kommer att minnas 2014 som ett år då min värld skakades om. 

Många minnen har redan ett rosa skimmer. Edwards första steg och första trevande ord. 

En vacker sommar. Säkert kommer jag att tänka att "vi brukade fylla cykelkärran med barn, picknick och badgrejor och cykla tandemcykeln till havet" fast det där "brukade" i ärlighetens namn inte alls var så himla ofta eftersom cyckeleländet väger som en mindre lastbil. Men fint i alla fall. Jag kommer att minnas en kväll i augusti då Vega och jag åkte själva till stranden och badade när solen blev röd.

Jag kommer att minnas en höst då Johan jobbade i Strängnäs typ jämt och jag levde som Tetris i för hög hastighet. En höst som varade året ut och då vi plockade den sista jordgubben i november.

Jag kommer att minnas semester på Gotland med min syster och en hennes familj. Resan till Stockholm och Gröna Lund när Vega vann det största gosedjuret, ett sånt man aldrig vinner.

Och Benny, som alltid finns där, som en guldkant. Jag kommer att minnas katten som kom i december och glädjen som välkomnade honom.

Jag kommer att minnas 2014 som ett fint år. Och ett smärtsamt.

Mitt i de där vackra minnena finns minnet av hur det känns när någon går. Hur sorg över en förlorad barndomsvän kan lägga sig över allt. Hur det trots den rätt sporadiska kontakten vi hade de sista åren blev svart när Maria gick.

Jag har tänkt på Maria varje dag sen den där hemska dagen i april. Många gånger varje dag. Jag tror att jag kommer att fortsätta göra det ett tag till. Jag jobbar med tankarna, testar strategier. Försöker vända dem till en påminnelse om tacksamhet och om livets skörhet och förgänglighet. Att leva för att hon inte kan. Det går ganska bra nu. 


Så, 2014, nu går jag vidare. Jag välkomnar 2015 och hoppas på ett ljust år.



Tankar i sömnlöshet

Jag hade tänkt att jag skulle skriva varje dag i december. Att jag skulle berätta om året och om tankar. Fast så här drygt halvvägs in i månaden kan jag konstatera att det gått sådär med den saken.
Jag har försökt rensa i kravhögen för att orka stå. Hela hösten har Johan jobbat mycket på annan ort och då är det bara jag här. Jag som hämtar, lämnar, nattar, väcker, sätter gränser, tar diskussioner, kommer ihåg tider (de flesta...) jobbar heltid, handlar, städar, tvättar på lunchen och viker inochut på mig själv för att räcka till.

Nu är det bara en dags jobb kvar, sen ska jag vara ledig en mindre evighet, ha jullov. Hallelujah! Jag klappar mig själv på axeln och tänker att nästa år blir lugnare. Säkert...

Om tankar. Nu.

Jag är sjuk. Hade det inte varit för min förnuftige hälft så hade jag förmodligen jobbat idag. Alldeles säkert hade jag det. Trykt i mig två alvedon. 

Det finns flera anledningar till det. Dels för att jag tycker det är roligt att jobba och dels för nån in absurdum pliktkänsla som jag går och bär på. Fast just nu finns det en anledning till. Tankar. Ensamhet känns inte bra just nu. Stanna upp känns inte bra. 

Jag vill inte ligga här och tänka. Jag vill inte att saker ska sjunka in och att jag ska bli tvungen att acceptera. Jag vill inte ta en så stor portion tankar samtidigt. 

Jag vill inte tänka på hur jag tog dig för given, hur jag inte fanns där när jag borde, på hur hemskt du mådde, på om du ångrade dig, på om du hade kunnat bli bra, på hur vården svek dig. Jag vet att det inte spelar så stor roll längre. Allt är ju ändå försent för dig, men tankarna kommer. Bilderna kommer. Hur gärna jag än vill vifta iväg dem. De har öppnat en dörr till ångest och jag vill inte ligga här och tänka.

Vilka mer tar jag för givna, kommer fler att gå som du? För kanske är det, förutom sorg, en rädsla som är kärnan i skavet. Rädsla att förlora igen. Så här.

Inatt

Jag sitter i soffan. Det är snart midnatt. Benny sover intill. Jag borde lägga mig, tänkte vara på jobbet vid sex imorn. Huset är mörkt och bortsett från rätt så ljudliga hundsnarkningar är det tyst. Alla sover, fast min ro fattas mig. 

Jag skulle kunna gå hela natten. Bara vara i rörelse, inte tänka. Känna lukten av solvarm asfalt och syren som nästan blommat ut. Jag är trött, men inte sömnig och jag funderar över vad som egentligen är kärnan i skavet. Världen har stannat och samtidigt snurrar allt för fort. Som att gå långsamt mot strömmen i löparlopp. 




Ett sista farväl

Igår gick jag på din begravning. Jag la en solros på din kista. För vet du Maria i halva mitt liv har den blomman fått mig att tänka på sig. Har jag sagt det? 

Har jag sagt att Baileys också får mig att tänka på dig och på hur vi gick från en tråkig fest och drack oss fulla på det medan vi vandrade genom kohagar och klättrade över grindar och stenmurar. Jag kan fortfarande höra hur vi skrattade. Vi var sjutton år.

Vet du att kanoter får mig att tänka på dig. Vet du att jag ser dina leende ögon framför mig när jag tänker på dig? När du skrattar blir de som smala streck. Jag ser dina smilgropar. Jag hör din röst.

Begravningen var vacker och in i själen smärtsam. Solen värmde, vinden var svag, himlen blå och havet var lugnt och glittrande. Några måsar flög i cirklar en bit bort och jag försökte intala mig att du var en dem. Att du såg all kärlek. 

Jag tänker på vårt sista samtal. Tänk om jag hade vetat att det var sista gången vi hördes. Tänker på hur du bad mig komma ner för att det skulle vara så roligt att ses och jag sa att jag kommer snart, just nu är det fullt upp. Jag är ensam med barnen en del och sen har vi lite besök och så, men snart, nästa mulna helg, då kommer jag. Nästa  mulna helg var du död.

Fina Maria jag hoppas du fått ro. Du kommer alltid att finnas i mitt hjärta 

Om fokus

Det är morgonrock till tolv. Det är sovrufsigt hår och skav i hjärtat. Det är klumpen i bröstet. Det är maskrosorna på gräsmattan och hundhåren på golvet. Det är ett tappat fokus och ett förlorat tålamod. Det är din dödsannons i tidningen. Det är tankarna jag inte kan skjuta åt sidan. Det är ett tappert försök till acceptans som klamrar sig fast vid förnekelse. 

Det är du och att du inte längre är.


Till dig

Jag såg ut på en askgrå himmel igår. Ett lätt regn rann längs fönsterrutan. Jag såg på lindar som föll. Gren för gren. Bit för bit. Löv som just slagit ut. Nyutslagen prakt i en blå container.

Jag handlade kläder till din begravning. Ett tafatt försök att acceptera det oacceptabla. Ett skrik som fastnar i magen. Bilder jag aldrig har sett men inte kan glömma. Tomhet och uppgivenhet. Minnen. Detaljer. Fragment. Din röst. Dina smala ögons lycka.

Allt är som vanligt, ändå är allt förändrat. Som ett före och ett efter. Som ett annat ljus med andra skuggor.
Jag googlar saker jag aldrig trodde jag skulle läsa. Plockar sönder detaljerna. 

Hur ska jag kunna acceptera att du är borta när det känns som att du är kvar så länge jag vägrar? Så mycket jag önskar att jag gjort för dig, sagt till dig. Det hade varit förmätet att tro att jag hade kunnat få dig att stanna, men jag hade kanske kunnat lindra din smärta en stund och är det inte det en vän gör?   

Fast du är borta nu och jag hoppas att du funnit ro. Hoppas att ditt hjärta ler. Det gör ont att gå in i världen du lämnade efter dig. Det gör ont att du inte är där.

Tankar om språk

Varför betyder för närvarande och nuvarande nästan samma sak, men nuvarande och närvarande helt olika saker? Om ett lejon är rädd, vad heter det då? Ett rätt lejon, eller ännu värre ett rätt barn? Varför säger man att något är otympligt men inte tympligt? Vad syftar foster i fosterland på, foster eller fostran? 

Hejdå 2013

Hejdå 2013. Du var ett fint år. Ett av de finaste hittills tror jag.

 

 Först handlade väldigt mycket om att lägga de sista pusselbitarna på plats. Slutspurt i ett allt för högt tempo.  
 
Sen var jag mest gravid och hade en enorm mage som stod rakt ut.
 
 
Så kom han, Edward, och vi blev sådär upp över öronen förälskade. Igen.
 
 
Att bli storasyster. Väldigt häftigt, men inte alltid lätt.
 
Det har ammats en hel del.
Tyllkjolen, helt klart plagget 2013.
För somliga har det blivit lite för mycket aktivitet i huset.
 
 


2013 var också; fina dagar på stranden, mycket ledigt och massor med tid med familjen. En liten tjej som plötsligt känns så stor och som har de mest underbara resonemang. En liten kille som vill framåt och aldrig kan vara still.

Höstkväll




Kom stormar, kom löviga gator och stigar, kom röda bär och svarta, kom regn och rusk, kom soliga dagar och grå, kom kala träd och kom vinande vind. Kom dimma, kom mörka morgnar och kalla kvällars himmel. Kom höst, jag har längtat efter dig.


Benny...


Fredagkvälll och här låg jag och slösurfade när någon kom och tvångsgosade. Kvävd av mops, vila i frid, tack och hej.

Den här hösten

Så som det känns när man sprungit så fort som benen bär och sen stannar. Så som det låter när ett barn har gallskrikit och plötsligt tystnar och det liksom uppstår ett vakuum av tystnad och lättnad. Som det känns när dagen varit lång och stressigt och man kommer hem till ett dukat bord. Så känns den här hösten. Som lättnad och som ro.


om natten

Det är natt och jag bär en sovande bebis. Han vaknade, jag kittlade liten mage, kysste liten näsa. Porlande skratt och så de där groparna i kinderna. I bärselens gung somnade han och jag kunde inte förmå mig lägga bort den mysiga, varma. Vi lyssnar på Anna Thernheim och jag plockar lite. 
 
Hon hade sin bästis på besök och beställde tacos. De satt tätt intill varandra och ritade och så pratade de om att bli stora. Jag hoppas de inte tänker ha så bråttom. Att bli stora.
 
På kvällen låg vi i hennes säng och pratade länge fast hon borde sova. Kanske jag också. Fast att få höra om en treårings favoritsaker är rätt häftigt. 

Tentaångest

Tenta på måndag. Känslan av att det är kört blandat med känslan av att det är lugnt. Sena nätter. Pluggande varvas med amning. Sista tentan, vill klara. Börjar jobba nästa måndag. Tar en kaka och går och lägger mig. Nej, förresten, tar två.


Tidigare inlägg
RSS 2.0