Januaritankar


Det är den sista dagen i januari. Jag är genomförkyld och klättrar lite på väggarna. Letar resor till något annat. Vad som helst som inte är grått och slaskigt. Googlar växter och planerar trädgård. Murgröna mot muren och så en rabatt med eglantynerosor, ljusgul verbena och salvia. spaljerade äppelträd mot grannen och så lampslingor över uteplatsen och buxbom i massor. Och sen ska jag göra ett nytt försök med kronärtskockor. Kanske i oljefat. Typ så tänker jag. 
Det är sista dagen i januari  och jag är genomförkyld. Två månader kvar tills våren börjar kännas säker. Jag känner mig som en fjäril i en glasburk.

Om ledsenhet

Jag publicerar sällan nu. Jag skriver ibland, sparar, men publicerar inte. Jag läste igenom utkasten från det senaste året och tänkte att det blir som en sorglig årskrönika. För de utkast jag inte publicerat handlar alla om Maria på ett eller annat sätt. Det här skrev jag i början av maj.

Mamma, man ska vara glad. Fast just nu är du ledsen ibland. Vi äter korv, som av allt att dömma har tagit ett snabbt dopp i ljummet vatten. Jag tittar ut på bilarna och de grå molnen utanför Biltemas servering, för det är där vi befinner oss. Det är maj och försommaren har kommit av sig. 

Ja, säger jag, man vill ju vara glad jämt, fast ibland händer det saker som man blir ledsen av. Som att någon dör till exempel. Då blir man jätteledsen och det får man lov att vara. Fast efter ett tag så tänker man mindre på det där sorgliga att personen är borta och mer på allt roligt man gjorde tillsammans. Jag tror inte att Maria vill att jag är sådär ledsen för att hon är borta jag tror hon vill att jag ska tänka på nåt skojigt minne och skratta lite istället, jag är bara inte riktigt där än. Men snart.

Mamma, ibland är jag också ledsen, som när jag gör något dumt och du eller pappa säger att jag ska gå upp på mitt rum och tänka. Då tänker jag att jag är ledsen.

Samtalet fortsätter och jag tänker att det är väldigt fint att ha en dotter som kan sätta ord på saker och ifrågasätta. Efter nästan varje svar kommer ett varför eller ett det tycker/ tycker inte jag.



Katten


Sedan ca två veckor har vi katt. En svartbrun fluffig sak på fyra månader. Så här långt är han mer hund än Benny nånsin varit. Kommer glatt och möter vid dörren, nyfiken på att gå ut och obekymrat glad i största allmänhet. Benny avundas alldeles säkert det faktum att katten har en låda och slipper gå ut.

Om textstorlek

När jag skriver inlägg via appen skiftar textstorleken av sig själv vid publicering.   Oavsiktligt och störande.

Hejdå 2014, hej 2015

Jag brukar sammanfatta mina år här. De senaste åren har det inneburit bilder på gravidmagar, barn, man hus och hund. För så har det sett ut. På det stora hela även i år, bortsett från gravidmagen då.

Jag kommer att minnas 2014 som ett år då min värld skakades om. 

Många minnen har redan ett rosa skimmer. Edwards första steg och första trevande ord. 

En vacker sommar. Säkert kommer jag att tänka att "vi brukade fylla cykelkärran med barn, picknick och badgrejor och cykla tandemcykeln till havet" fast det där "brukade" i ärlighetens namn inte alls var så himla ofta eftersom cyckeleländet väger som en mindre lastbil. Men fint i alla fall. Jag kommer att minnas en kväll i augusti då Vega och jag åkte själva till stranden och badade när solen blev röd.

Jag kommer att minnas en höst då Johan jobbade i Strängnäs typ jämt och jag levde som Tetris i för hög hastighet. En höst som varade året ut och då vi plockade den sista jordgubben i november.

Jag kommer att minnas semester på Gotland med min syster och en hennes familj. Resan till Stockholm och Gröna Lund när Vega vann det största gosedjuret, ett sånt man aldrig vinner.

Och Benny, som alltid finns där, som en guldkant. Jag kommer att minnas katten som kom i december och glädjen som välkomnade honom.

Jag kommer att minnas 2014 som ett fint år. Och ett smärtsamt.

Mitt i de där vackra minnena finns minnet av hur det känns när någon går. Hur sorg över en förlorad barndomsvän kan lägga sig över allt. Hur det trots den rätt sporadiska kontakten vi hade de sista åren blev svart när Maria gick.

Jag har tänkt på Maria varje dag sen den där hemska dagen i april. Många gånger varje dag. Jag tror att jag kommer att fortsätta göra det ett tag till. Jag jobbar med tankarna, testar strategier. Försöker vända dem till en påminnelse om tacksamhet och om livets skörhet och förgänglighet. Att leva för att hon inte kan. Det går ganska bra nu. 


Så, 2014, nu går jag vidare. Jag välkomnar 2015 och hoppas på ett ljust år.



RSS 2.0