Om stenhjärtan

Jag läser om riddar Katos sista strid för Vega, hon ligger tätt intill och tycker det är så spännande att hon knappt vågar röra sig. Svärdet i stenhjärtat och Kato är borta. Där ser du, säger jag, de goda vinner jämt, men ibland måste de kämpa för att vinna. Vi sparar de sista tjugo sidorna till imorn, pussar godnatt och jag går ner. 


Jag kollar nyheter, tittar på filmer om IS och Boko Haram. Jag tänker på Paris. På Köpenhamn. Jag har bott i Paris. Jag besöker Köpenhamn rätt ofta. Två städer som känns som mina på nåt sätt. 


Jag tänker på Ukraina och på att 5 000 har dött i striderna sen mitten av april förra året.


Den där ondskan skrämmer mig. De kalla stenhjärtanen som verkar hopar sig. Omänskligheten. 


De goda vinner jämt, tänker jag, de måste kämpa lite bara. Fast i verkligheten finns bara en tro på godhet och inga garantier.


Min sorgsna skugga

Jag drömde om dig imorse och jag vaknade med tårar och en klump av ångest i bröstet. Vi var i skolan. Du såg ut som när du kom till vår klass i sexan. I drömmen var det vår och vi skulle berätta om vad vi ville göra med sommaren. Alla pratade på och svaren blev mer som en berättelse om förväntningar på livet. Om allt vi ville se och göra. Om allt vi hoppades att våra liv skulle rymma.
 
Du var tyst och sorgsen. Jag minns att jag tänkte att det var fel att vi pratade om livet nu när du satt där och alla visste att du skulle dö på valborg. Du sa inget och ingen bad dig prata för alla visste att livet inte tillhör dig. Du tillhör inte det. 
 
Idag har du följt mig som en sorgsen skugga.
 

RSS 2.0