Om ledsenhet

Jag publicerar sällan nu. Jag skriver ibland, sparar, men publicerar inte. Jag läste igenom utkasten från det senaste året och tänkte att det blir som en sorglig årskrönika. För de utkast jag inte publicerat handlar alla om Maria på ett eller annat sätt. Det här skrev jag i början av maj.

Mamma, man ska vara glad. Fast just nu är du ledsen ibland. Vi äter korv, som av allt att dömma har tagit ett snabbt dopp i ljummet vatten. Jag tittar ut på bilarna och de grå molnen utanför Biltemas servering, för det är där vi befinner oss. Det är maj och försommaren har kommit av sig. 

Ja, säger jag, man vill ju vara glad jämt, fast ibland händer det saker som man blir ledsen av. Som att någon dör till exempel. Då blir man jätteledsen och det får man lov att vara. Fast efter ett tag så tänker man mindre på det där sorgliga att personen är borta och mer på allt roligt man gjorde tillsammans. Jag tror inte att Maria vill att jag är sådär ledsen för att hon är borta jag tror hon vill att jag ska tänka på nåt skojigt minne och skratta lite istället, jag är bara inte riktigt där än. Men snart.

Mamma, ibland är jag också ledsen, som när jag gör något dumt och du eller pappa säger att jag ska gå upp på mitt rum och tänka. Då tänker jag att jag är ledsen.

Samtalet fortsätter och jag tänker att det är väldigt fint att ha en dotter som kan sätta ord på saker och ifrågasätta. Efter nästan varje svar kommer ett varför eller ett det tycker/ tycker inte jag.



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0