Om allt som är viktigt


-Mamma, kan du inte berätta för mig om allt som är viktigt?
-Oj, hjälp, det var en ganska stor fråga.
-men gör det då mamma. Jag skriver. Hon står beredd med papper och penna. Det skrivs mycket nu. Söta, lite kantiga, små bokstäver huller om buller. 
- mamma, vad ska jag skriva först?
Jag släpper disken och sätter mig jämte henne på golvet. Funderar lite.
- jag vet inte allt som är viktigt, det är liksom upp till var och en. Sen beror det lite på. Ska man laga mat kan det vara viktigt att röra om så att det inte bränner, fast på det stora hela betyder en bränd sås ingenting. Och så är det med rätt många saker, det kan kännas som om något är superviktigt när man är i det, men på lite håll är det inte hela världen om man missar nåt eller inte klarar nån grej.

Hon nickar, hmmmmmar och skriver.

Jag tänker att det som verkligen är viktigt att vara snäll. Mot sig själv och mot andra. Att älska människor och låta dem veta det. Som att jag älskar dig, Edward och pappa och att ni vet det. 
- och Benny.
- ja, Benny med. För det är viktigt att känna sig älskad. Det är viktigt att skratta och ha roligt.  Det är viktigt att äta och dricka gott. Det är viktigt att äta godis ibland bara för att det är gott. Det är viktigt att busa och leka. Det är viktigt att säga förlåt om man har gjort någon ledsen. Det är viktigt att inte vara duktig jämt. Det är viktigt att du vet att du duger precis som du är. Sen finns det en himla massa annat som också är viktigt, men det märker du efterhand.

Inatt

Jag sitter i soffan. Det är snart midnatt. Benny sover intill. Jag borde lägga mig, tänkte vara på jobbet vid sex imorn. Huset är mörkt och bortsett från rätt så ljudliga hundsnarkningar är det tyst. Alla sover, fast min ro fattas mig. 

Jag skulle kunna gå hela natten. Bara vara i rörelse, inte tänka. Känna lukten av solvarm asfalt och syren som nästan blommat ut. Jag är trött, men inte sömnig och jag funderar över vad som egentligen är kärnan i skavet. Världen har stannat och samtidigt snurrar allt för fort. Som att gå långsamt mot strömmen i löparlopp. 




Ett sista farväl

Igår gick jag på din begravning. Jag la en solros på din kista. För vet du Maria i halva mitt liv har den blomman fått mig att tänka på sig. Har jag sagt det? 

Har jag sagt att Baileys också får mig att tänka på dig och på hur vi gick från en tråkig fest och drack oss fulla på det medan vi vandrade genom kohagar och klättrade över grindar och stenmurar. Jag kan fortfarande höra hur vi skrattade. Vi var sjutton år.

Vet du att kanoter får mig att tänka på dig. Vet du att jag ser dina leende ögon framför mig när jag tänker på dig? När du skrattar blir de som smala streck. Jag ser dina smilgropar. Jag hör din röst.

Begravningen var vacker och in i själen smärtsam. Solen värmde, vinden var svag, himlen blå och havet var lugnt och glittrande. Några måsar flög i cirklar en bit bort och jag försökte intala mig att du var en dem. Att du såg all kärlek. 

Jag tänker på vårt sista samtal. Tänk om jag hade vetat att det var sista gången vi hördes. Tänker på hur du bad mig komma ner för att det skulle vara så roligt att ses och jag sa att jag kommer snart, just nu är det fullt upp. Jag är ensam med barnen en del och sen har vi lite besök och så, men snart, nästa mulna helg, då kommer jag. Nästa  mulna helg var du död.

Fina Maria jag hoppas du fått ro. Du kommer alltid att finnas i mitt hjärta 

Om fokus

Det är morgonrock till tolv. Det är sovrufsigt hår och skav i hjärtat. Det är klumpen i bröstet. Det är maskrosorna på gräsmattan och hundhåren på golvet. Det är ett tappat fokus och ett förlorat tålamod. Det är din dödsannons i tidningen. Det är tankarna jag inte kan skjuta åt sidan. Det är ett tappert försök till acceptans som klamrar sig fast vid förnekelse. 

Det är du och att du inte längre är.


Till dig

Jag såg ut på en askgrå himmel igår. Ett lätt regn rann längs fönsterrutan. Jag såg på lindar som föll. Gren för gren. Bit för bit. Löv som just slagit ut. Nyutslagen prakt i en blå container.

Jag handlade kläder till din begravning. Ett tafatt försök att acceptera det oacceptabla. Ett skrik som fastnar i magen. Bilder jag aldrig har sett men inte kan glömma. Tomhet och uppgivenhet. Minnen. Detaljer. Fragment. Din röst. Dina smala ögons lycka.

Allt är som vanligt, ändå är allt förändrat. Som ett före och ett efter. Som ett annat ljus med andra skuggor.
Jag googlar saker jag aldrig trodde jag skulle läsa. Plockar sönder detaljerna. 

Hur ska jag kunna acceptera att du är borta när det känns som att du är kvar så länge jag vägrar? Så mycket jag önskar att jag gjort för dig, sagt till dig. Det hade varit förmätet att tro att jag hade kunnat få dig att stanna, men jag hade kanske kunnat lindra din smärta en stund och är det inte det en vän gör?   

Fast du är borta nu och jag hoppas att du funnit ro. Hoppas att ditt hjärta ler. Det gör ont att gå in i världen du lämnade efter dig. Det gör ont att du inte är där.

RSS 2.0