Om tankar. Nu.

Jag är sjuk. Hade det inte varit för min förnuftige hälft så hade jag förmodligen jobbat idag. Alldeles säkert hade jag det. Trykt i mig två alvedon. 

Det finns flera anledningar till det. Dels för att jag tycker det är roligt att jobba och dels för nån in absurdum pliktkänsla som jag går och bär på. Fast just nu finns det en anledning till. Tankar. Ensamhet känns inte bra just nu. Stanna upp känns inte bra. 

Jag vill inte ligga här och tänka. Jag vill inte att saker ska sjunka in och att jag ska bli tvungen att acceptera. Jag vill inte ta en så stor portion tankar samtidigt. 

Jag vill inte tänka på hur jag tog dig för given, hur jag inte fanns där när jag borde, på hur hemskt du mådde, på om du ångrade dig, på om du hade kunnat bli bra, på hur vården svek dig. Jag vet att det inte spelar så stor roll längre. Allt är ju ändå försent för dig, men tankarna kommer. Bilderna kommer. Hur gärna jag än vill vifta iväg dem. De har öppnat en dörr till ångest och jag vill inte ligga här och tänka.

Vilka mer tar jag för givna, kommer fler att gå som du? För kanske är det, förutom sorg, en rädsla som är kärnan i skavet. Rädsla att förlora igen. Så här.

RSS 2.0