dagen innan
Kallt idag och jag undrar om fåglarna i hamnen fryser lika mycket som jag gör när jag pölsar fram i snön med vagn och hund. Vi hittar en ny gata med vackra hus och jag blir alldeles lycklig av alla fina detaljer. Hemma är det målardag. Taket får sin tredje strykning och är nu baskemig färdigt. Tror förresten jag gillar de rivna tapeterna nu när jag städat. Lite som huset i fight club, ni vet. Klockan är över två och jag myser omkring och plockar lite. Då och då raketer som lyser upp himlen utanför och jag är barnsligt förtjust. Chopin på spotify och jag önskar att jag hade fortsatt spela på det där pianot.
Snart ska vi ha fest...
Nånting eller kanske snarare någon säger mig att det inte var någon bra idé att riva ner tapeterna (utan att ens ha beställt de tapeterna som ska upp...) i matrummet så här bara nån dag innan vi ska ha gäster och skåla in nyår i samma rum . Fast hej jag har ju målat över bastupaneltaket, kan inte det kompensera upp lite? Det kommer att gå åt många stearinljus och en väldigt färgglad duk för att dra uppmärksamheten från det här. Synd att jag inte äger nån sån duk.
tvåtusentio
Datorhaveri och julfirande
om rutiner och sånt
Veckan har varit förkyld. Feber och snor och så nattplugg. Redovisningar och helgjobb. Julhandel, kläder, kläder och så presentkort i drivor. Tack så mycket och god jul. Vega och jag har spelat piano. Fyrhändigt med bank. Och så har det sovits två hela nätter. Tjohoo. Knepet, eller metoden, som alla säger heter lägg-ungen-så-sent-som-möjligt. Ammar och matar och attans vad det äts. Burkmat. Och inga rutiner har vi. och inte vet jag vilken månad jag ska sluta amma, det ger sig, tänker jag. Och inte tänker jag träna min mammakropp heller. Förresten så tror jag att kroppen har glömt att den varit gravid. Lite slapp mage annars bra tack. Likadan. Typ. Kanske lite smalare och byxorna hänger löst. Vem bryr sig när man är mitt i ett äventyr? Vega upptäcker världen och vi får en ny. Värld alltså. Vem bryr sig om ifall ungen är tidig eller sen, när man ser att hon utvecklas? Vem orkar nojja för minsta sak när regnbågen från en kristall kan vandra över väggen och när en reflex är en skatt? Varför detta nu, undrar du? Jo, för att jag är så vansinnigt trött på allt prettomammande överallt. Mat ska lagas, frysas i kuber, ve den som ger ersättning, burkmat eller micrar. Ungen ska sova i tid och träna ska man och hej och hå. Låter skittrist och fantasilöst tycker jag. Vem bryr sig om klockslag när man är mitt i ett porlande skratt? Vem bryr sig om blått eller rosa? Svara någon varför det är pk att klä sin son i rosa och köpa dockor, men bakåtsträvande att göra detsamma med sin dotter. Är inte det att låsa sig vid könsroller? Fram för prinsessklänningar och rosa. Fram för blått och verktygslådor. Oavsett. Huller om buller. Vi skrattar och vi gosar och hunden sover i sängen. Och fina ungen får kramar och pussar och jag ska aldrig sluta säga att jag älskar henne och min famn ska alltid vara öppen och min tid är hennes. Vad mer kan spela någon roll?
Gift giftare giftast
Allt började en regnig novemberkväll 1999. Jag var sjutton år. Jag hade hälsat på min syster i Lund och tagit ett sent tåg hem. Jag minns att jag gick från tåget till bussen. Att det var ett sånt där överjävligt väder som bara november kan erbjuda. Ni vet, regn, snö, storm och kyla som tränger innanför kläderna, allt på en gång. När jag kom till busstationen satt han där på en av snurrstolarna. Vacker. Vackrast. Jag minns att jag tänkte att jag nog hade mascara i hela ansiktet och att håret var rufsigt. Vi pratade inte då. Inte heller morgonen efter då vi också hamnade på samma hållplats och samma buss. Fast på eftermiddagen tog vi åter samma buss och då satte jag mig hos honom. "Känns det inte som att den här resan blir dubbelt så lång varje gång man åker den?". Jag skäms fortfarande lite när jag tänker på att det var den bästa mening mitt huvud kunde komma upp med. En vecka senare ringde telefonen hos mig. Numret hade luskats fram med hjälp av skolkatalog och telefonkatalog och han ville ses. Vi träffades. En hel del. Fast resan till och skolan i Australien var redan bokad, utan returbiljett. Så vi sa hejdå och han åkte. Vi höll kontakten. Ibland mycket. Ibland lite. Jag ville att han skulle komma hem, fast vågade inte säga det. Vi kände ju knappt varandra. En kväll ringde han. Vi pratade ett tag sen undrade han om jag ville ses. Han hade kommit hem. Jag, som minsann inte ville erkänna att jag hade väntat på honom i ett helt år (vilket jag ju hade), sa nej. Kan vi ses imorn, undrade han. Kanske det, sa jag i ett dåligt försök att spela svår. Vi träffades och sen dess har vi varit ett par.
I fredags gifte vi oss. Johan i kostym och svart slips med röda ränder, jag i svart klänning och röda skor. Bara vi, Vega, vigselförättaren och två av kommunens vittnen. När vi kom ut överaskades vi av min faster och hennes man som kastade rosenblad, bjöd på bubbel och choklad och fotade (för övrigt de enda bilderna på hela familjen, så ev. kompletterar jag här senare). Helt oväntat och en så fin överaskning!
Vi tog tåget till Köpenhamn. Jag hade bokat ett rum på ett hotel bakom stationen. Vi kom dit. Checkade in och tog hissen upp. Jag hade bokat ett dubbel-standard rum. Vi öppnade dörren och bara gapade. Sååå fint! och så inte dubbel-standard. Jag gick ner till receptionen. Hej, något måste ha blivit fel, rummet är alldeles för fint. Nej, sa receptionisten, det är rätt rum. Några av era vänner har ringt och ändrat rum. Jag tänkte att jag måste hört fel, så jag bad henne säga det på engelska, för säkerhetsskull. Men, nej jag hade inte hört fel. Som Pretty Woman, fast utan prostitutionsdelen. Typ.
Camilla och Håkan Brodd, miljoner tack, underbara ni!
Vi bestämde att detta ska bli en ny tradition, för attans vad fint Köpenhamn är nu! Tivoli var underbart!
Det ultimata plagget
Enda sen vi fick Vega har jag varit avundsjuk på hennes kläder. Vem vill inte mysa runt i en overall liksom?
Här är svaret på min längtan. Så fort de fyllt på lagret i januari och fått in lite fina färger igen ska jag shoppa loss. Har jag sagt att jag ska vara helt mammaledig i vår? Mammaledig i onepiece. Det blir en fin vår det hör ju jag:).
Julstök och projektarbete
Första julklapparna åker iväg med tomten imorn. Smällkaramellstema på inslagningen i år. Sååå mycket roligare än att plugga. Nu ska jag kränga clementiner, rita hus och läsa. En vecka till, sen ledig! Snälla barn sov hela natten!
Kvällspromenad
Jag gillar inte schäfrar. Efter att tre olika anfallit/försökt anfalla Benny, får han inte längre hälsa på dem (Karla, du vet att din fina korsning är ett undantag från detta!). Faktum är att jag blivit mer försiktig med stora hundar överlag sen dess att
detta och
detta hände. Ikväll när jag var ute med Vega och Benny mötte vi en stor, vit schäfer. Att ägaren inte hade koll syntes på långt håll, men hon fick ner honom att sitta efter mycket om och men och jag gick över till andra sidan gatan. När vi skulle passera ville hon att hundarna skulle hälsa, men jag sa att jag var rädd för just den rasen och bad henne hålla sin hund tills vi passerat. Hon tyckte jag var löjlig för hennes hund är ju "så himla snäll". Jag förklarade att det inte spelade nån roll, för jag tycker ändå att det är obehagligt, för att sist min hund hälsade på en schafer blev han biten och jag trodde han skulle dö. Då släpper hon fram sin hund, med orden "han vill ju bara leka". Kanske är jag löjlig, men med barnvagn och liten hund är panik den känsla som kommer. Jag backade med Benny och sa "ta din hund, jag vill inte att han kommer" och ja, jag kanske skrek det mer än jag sa det, men om jag säger att jag är rädd, måste hon då släppa fram sin 50kg, studsande hund på mig? Kvinnan som knappt fick stopp på eländet går sur därifrån och himlar med ögonen samtidigt som hon säger att "herregud, han ville ju bara hälsa". Och jag känner mig supertöntig och arg på samma gång. Även om hennes hund kanske bara ville hälsa och leka så vill inte jag att den ska studsa omkull barnvagnen. Om den skulle bli arg och anfalla Benny, så kan jag ju inte lämna Vega och försvara Benny och jag kan, utan några större svårigheter, komma på en hel radda med trevligare kvällssysslor än att se min hund få nacken knäkt.
klockan 01:33
Vega ville inte sova. Verkligen inte. Johan måste sova för att orka upp tidigt till jobbet imorn. Jag måste plugga. Verkligen. Så nu sitter Vega i mitt knä. Blåser bubblor, kastar napp, bankar med sladd. Inte det minsta trött. Vilket jag är. Toktrött. Jobbat idag, så inte blev det nåt pluggat då heller. Ändå, trots bankandet och trots skolstressen som gnager, trots tröttheten som maler, trots allt, så finns det en känsla som lyser igenom. Allt. En bubblande kärlek. För världen stannar då hon ler och hjärtat gör frivolter när hon skrattar.
Snöänglar
Insikt i december
Med snön kom kylan och med kylan insikten om att det bor alldeles för få raggsockar i min garderob.
Får vi måla om?
...frågade jag stadsarkitekten. Han sa att det ju knappast kan bli värre, sen ursäktade han sig. Jag sa att det var ok, har en egen teori om att färgerna kom till av misstag. Kanske på fyllan. Det tror jag om balkong-entré/byggställningen också. Den ska bort. Fast nu när snön ligger tjock och gnistrande och när solen är sådär låg och gul då tycker jag nästan att färgerna är fina. Men om nån granne skulle läsa detta, misströsta icke, det är bara en tillfällig, förmildrande omständighet. Färg kommer. Såsmåningom.
