Hon säger...

"Mamma, jag älskar dig upp över allting och tillbaka igen och ännu mer än så." Fina, älskade unge.

Född den 11 juli


Några minuter kvar på hennes fjärde födelsedag. Hon fick en studsmatta och en del annat. Vi fikade på stan och hennes bästis kom över, sen farfar. Lekplats, flyga drake och studsande tills hon stupade i säng. En fin dag för en fin tjej. Ja må du leva uti hundrade år. Minst. Imorn barnkalas, dags att sova...!


Om tankar. Nu.

Jag är sjuk. Hade det inte varit för min förnuftige hälft så hade jag förmodligen jobbat idag. Alldeles säkert hade jag det. Trykt i mig två alvedon. 

Det finns flera anledningar till det. Dels för att jag tycker det är roligt att jobba och dels för nån in absurdum pliktkänsla som jag går och bär på. Fast just nu finns det en anledning till. Tankar. Ensamhet känns inte bra just nu. Stanna upp känns inte bra. 

Jag vill inte ligga här och tänka. Jag vill inte att saker ska sjunka in och att jag ska bli tvungen att acceptera. Jag vill inte ta en så stor portion tankar samtidigt. 

Jag vill inte tänka på hur jag tog dig för given, hur jag inte fanns där när jag borde, på hur hemskt du mådde, på om du ångrade dig, på om du hade kunnat bli bra, på hur vården svek dig. Jag vet att det inte spelar så stor roll längre. Allt är ju ändå försent för dig, men tankarna kommer. Bilderna kommer. Hur gärna jag än vill vifta iväg dem. De har öppnat en dörr till ångest och jag vill inte ligga här och tänka.

Vilka mer tar jag för givna, kommer fler att gå som du? För kanske är det, förutom sorg, en rädsla som är kärnan i skavet. Rädsla att förlora igen. Så här.

Om allt som är viktigt


-Mamma, kan du inte berätta för mig om allt som är viktigt?
-Oj, hjälp, det var en ganska stor fråga.
-men gör det då mamma. Jag skriver. Hon står beredd med papper och penna. Det skrivs mycket nu. Söta, lite kantiga, små bokstäver huller om buller. 
- mamma, vad ska jag skriva först?
Jag släpper disken och sätter mig jämte henne på golvet. Funderar lite.
- jag vet inte allt som är viktigt, det är liksom upp till var och en. Sen beror det lite på. Ska man laga mat kan det vara viktigt att röra om så att det inte bränner, fast på det stora hela betyder en bränd sås ingenting. Och så är det med rätt många saker, det kan kännas som om något är superviktigt när man är i det, men på lite håll är det inte hela världen om man missar nåt eller inte klarar nån grej.

Hon nickar, hmmmmmar och skriver.

Jag tänker att det som verkligen är viktigt att vara snäll. Mot sig själv och mot andra. Att älska människor och låta dem veta det. Som att jag älskar dig, Edward och pappa och att ni vet det. 
- och Benny.
- ja, Benny med. För det är viktigt att känna sig älskad. Det är viktigt att skratta och ha roligt.  Det är viktigt att äta och dricka gott. Det är viktigt att äta godis ibland bara för att det är gott. Det är viktigt att busa och leka. Det är viktigt att säga förlåt om man har gjort någon ledsen. Det är viktigt att inte vara duktig jämt. Det är viktigt att du vet att du duger precis som du är. Sen finns det en himla massa annat som också är viktigt, men det märker du efterhand.

Inatt

Jag sitter i soffan. Det är snart midnatt. Benny sover intill. Jag borde lägga mig, tänkte vara på jobbet vid sex imorn. Huset är mörkt och bortsett från rätt så ljudliga hundsnarkningar är det tyst. Alla sover, fast min ro fattas mig. 

Jag skulle kunna gå hela natten. Bara vara i rörelse, inte tänka. Känna lukten av solvarm asfalt och syren som nästan blommat ut. Jag är trött, men inte sömnig och jag funderar över vad som egentligen är kärnan i skavet. Världen har stannat och samtidigt snurrar allt för fort. Som att gå långsamt mot strömmen i löparlopp. 




Ett sista farväl

Igår gick jag på din begravning. Jag la en solros på din kista. För vet du Maria i halva mitt liv har den blomman fått mig att tänka på sig. Har jag sagt det? 

Har jag sagt att Baileys också får mig att tänka på dig och på hur vi gick från en tråkig fest och drack oss fulla på det medan vi vandrade genom kohagar och klättrade över grindar och stenmurar. Jag kan fortfarande höra hur vi skrattade. Vi var sjutton år.

Vet du att kanoter får mig att tänka på dig. Vet du att jag ser dina leende ögon framför mig när jag tänker på dig? När du skrattar blir de som smala streck. Jag ser dina smilgropar. Jag hör din röst.

Begravningen var vacker och in i själen smärtsam. Solen värmde, vinden var svag, himlen blå och havet var lugnt och glittrande. Några måsar flög i cirklar en bit bort och jag försökte intala mig att du var en dem. Att du såg all kärlek. 

Jag tänker på vårt sista samtal. Tänk om jag hade vetat att det var sista gången vi hördes. Tänker på hur du bad mig komma ner för att det skulle vara så roligt att ses och jag sa att jag kommer snart, just nu är det fullt upp. Jag är ensam med barnen en del och sen har vi lite besök och så, men snart, nästa mulna helg, då kommer jag. Nästa  mulna helg var du död.

Fina Maria jag hoppas du fått ro. Du kommer alltid att finnas i mitt hjärta 

Om fokus

Det är morgonrock till tolv. Det är sovrufsigt hår och skav i hjärtat. Det är klumpen i bröstet. Det är maskrosorna på gräsmattan och hundhåren på golvet. Det är ett tappat fokus och ett förlorat tålamod. Det är din dödsannons i tidningen. Det är tankarna jag inte kan skjuta åt sidan. Det är ett tappert försök till acceptans som klamrar sig fast vid förnekelse. 

Det är du och att du inte längre är.


Till dig

Jag såg ut på en askgrå himmel igår. Ett lätt regn rann längs fönsterrutan. Jag såg på lindar som föll. Gren för gren. Bit för bit. Löv som just slagit ut. Nyutslagen prakt i en blå container.

Jag handlade kläder till din begravning. Ett tafatt försök att acceptera det oacceptabla. Ett skrik som fastnar i magen. Bilder jag aldrig har sett men inte kan glömma. Tomhet och uppgivenhet. Minnen. Detaljer. Fragment. Din röst. Dina smala ögons lycka.

Allt är som vanligt, ändå är allt förändrat. Som ett före och ett efter. Som ett annat ljus med andra skuggor.
Jag googlar saker jag aldrig trodde jag skulle läsa. Plockar sönder detaljerna. 

Hur ska jag kunna acceptera att du är borta när det känns som att du är kvar så länge jag vägrar? Så mycket jag önskar att jag gjort för dig, sagt till dig. Det hade varit förmätet att tro att jag hade kunnat få dig att stanna, men jag hade kanske kunnat lindra din smärta en stund och är det inte det en vän gör?   

Fast du är borta nu och jag hoppas att du funnit ro. Hoppas att ditt hjärta ler. Det gör ont att gå in i världen du lämnade efter dig. Det gör ont att du inte är där.

Om en liten



Jag har en liten sparv som inte kommer till ro. Somnar och vaknar igen. Om och om igen. En rund, liten mage som spökar. 


Han bankar på fönstret mot månen och säger dä, dä, dä. River ut några skor och flyttar ett memorykort fram och tillbaka mellan dem. I tystnad och i full koncentration. Då och då kollar han att jag är kvar och skrattar. 


Inatt tänker jag sova med honom i min famn. Tänk att han kom till mig, tänk att jag får vara hans mamma. Fint.


Tankar om språk

Varför betyder för närvarande och nuvarande nästan samma sak, men nuvarande och närvarande helt olika saker? Om ett lejon är rädd, vad heter det då? Ett rätt lejon, eller ännu värre ett rätt barn? Varför säger man att något är otympligt men inte tympligt? Vad syftar foster i fosterland på, foster eller fostran? 

Prinsen på ärten

Och där ligger Benny och sover på en påse med verktyg. Inget konstigt alls. Skönt.

Om nu




Det är januari och den där snön som vi längtat så efter får nu gärna försvinna. Eller göra om göra rätt så att vi kan åka pulka nån gång. Vind och is, mest så för tillfället. 

Småkrassliga barn kurar i min famn som fågelungar. Jag läser sagor, pysslar och googlar mer pyssel. Möblerar om rum och försöker göra fint. Vänder ryggen till för ett ögonblick och vips så är böckerna på golvet eller munnen full av jord. Niomånaders-ett upptågsrikt folk.

Treåringar med, kan tilläggas... 

Skymtar snödroppar på barmarken under buskarna och tänker köpa tulpaner varje vecka tills de blommar i vår trädgård. Antidepressivt på lök, nödvändigt när februari står på lut.

Midnatt

Hon kunde inte sova. Vi låg länge på hennes rum, jag läste två sagor. Vi pratade och skrattade och berättade hemlisar under täcket. Sen bestämde vi att inatt var en sån natt som vegor sover hos mammor och pappor. Så nu ligger jag här, midnatt och för pigg för att somna. Med den finaste lilla armen om min hals och lyssnar på hennes djupa andetag. Fina unge, ha inte så brottom att bli stor. 

När man vet att man närt en språkpolis vid sin barm...

Vi stannar vid ett övergångsställe och jag säger:
- vi får stanna här och se så att dom stannar innan vi går över. 
En bil, gatans enda, stannar. Vega (3,5 år) säger:
- mamma, det heter faktiskt den eller han (en man kör bilen). Det är ju faktiskt bara en bil och då säger man inte dom. Dom säger man om det är två eller fler.

Äpplet faller inte långt från trädet osv...



Hejdå 2013

Hejdå 2013. Du var ett fint år. Ett av de finaste hittills tror jag.

 

 Först handlade väldigt mycket om att lägga de sista pusselbitarna på plats. Slutspurt i ett allt för högt tempo.  
 
Sen var jag mest gravid och hade en enorm mage som stod rakt ut.
 
 
Så kom han, Edward, och vi blev sådär upp över öronen förälskade. Igen.
 
 
Att bli storasyster. Väldigt häftigt, men inte alltid lätt.
 
Det har ammats en hel del.
Tyllkjolen, helt klart plagget 2013.
För somliga har det blivit lite för mycket aktivitet i huset.
 
 


2013 var också; fina dagar på stranden, mycket ledigt och massor med tid med familjen. En liten tjej som plötsligt känns så stor och som har de mest underbara resonemang. En liten kille som vill framåt och aldrig kan vara still.

Om

Min profilbild

Hanna

RSS 2.0