Om stenhjärtan

Jag läser om riddar Katos sista strid för Vega, hon ligger tätt intill och tycker det är så spännande att hon knappt vågar röra sig. Svärdet i stenhjärtat och Kato är borta. Där ser du, säger jag, de goda vinner jämt, men ibland måste de kämpa för att vinna. Vi sparar de sista tjugo sidorna till imorn, pussar godnatt och jag går ner. 


Jag kollar nyheter, tittar på filmer om IS och Boko Haram. Jag tänker på Paris. På Köpenhamn. Jag har bott i Paris. Jag besöker Köpenhamn rätt ofta. Två städer som känns som mina på nåt sätt. 


Jag tänker på Ukraina och på att 5 000 har dött i striderna sen mitten av april förra året.


Den där ondskan skrämmer mig. De kalla stenhjärtanen som verkar hopar sig. Omänskligheten. 


De goda vinner jämt, tänker jag, de måste kämpa lite bara. Fast i verkligheten finns bara en tro på godhet och inga garantier.


Min sorgsna skugga

Jag drömde om dig imorse och jag vaknade med tårar och en klump av ångest i bröstet. Vi var i skolan. Du såg ut som när du kom till vår klass i sexan. I drömmen var det vår och vi skulle berätta om vad vi ville göra med sommaren. Alla pratade på och svaren blev mer som en berättelse om förväntningar på livet. Om allt vi ville se och göra. Om allt vi hoppades att våra liv skulle rymmas. 

Du var tyst och sorgsen. Jag minns att jag tänkte att det var fel att vi pratade om livet nu när du satt där och alla visste att du skulle dö på valborg. Du sa inget och ingen bad dig prata för alla visste att livet inte tillhör dig. Du tillhör inte det. 

Idag har du följt mig som en sorgsen skugga.


Januaritankar


Det är den sista dagen i januari. Jag är genomförkyld och klättrar lite på väggarna. Letar resor till något annat. Vad som helst som inte är grått och slaskigt. Googlar växter och planerar trädgård. Murgröna mot muren och så en rabatt med eglantynerosor, ljusgul verbena och salvia. spaljerade äppelträd mot grannen och så lampslingor över uteplatsen och buxbom i massor. Och sen ska jag göra ett nytt försök med kronärtskockor. Kanske i oljefat. Typ så tänker jag. 
Det är sista dagen i januari  och jag är genomförkyld. Två månader kvar tills våren börjar kännas säker. Jag känner mig som en fjäril i en glasburk.

Katten


Sedan ca två veckor har vi katt. En svartbrun fluffig sak på fyra månader. Så här långt är han mer hund än Benny nånsin varit. Kommer glatt och möter vid dörren, nyfiken på att gå ut och obekymrat glad i största allmänhet. Benny avundas alldeles säkert det faktum att katten har en låda och slipper gå ut.

Om textstorlek

När jag skriver inlägg via appen skiftar textstorleken av sig själv vid publicering.   Oavsiktligt och störande.

Hejdå 2014, hej 2015

Jag brukar sammanfatta mina år här. De senaste åren har det inneburit bilder på gravidmagar, barn, man hus och hund. För så har det sett ut. På det stora hela även i år, bortsett från gravidmagen då.

Jag kommer att minnas 2014 som ett år då min värld skakades om. 

Många minnen har redan ett rosa skimmer. Edwards första steg och första trevande ord. 

En vacker sommar. Säkert kommer jag att tänka att "vi brukade fylla cykelkärran med barn, picknick och badgrejor och cykla tandemcykeln till havet" fast det där "brukade" i ärlighetens namn inte alls var så himla ofta eftersom cyckeleländet väger som en mindre lastbil. Men fint i alla fall. Jag kommer att minnas en kväll i augusti då Vega och jag åkte själva till stranden och badade när solen blev röd.

Jag kommer att minnas en höst då Johan jobbade i Strängnäs typ jämt och jag levde som Tetris i för hög hastighet. En höst som varade året ut och då vi plockade den sista jordgubben i november.

Jag kommer att minnas semester på Gotland med min syster och en hennes familj. Resan till Stockholm och Gröna Lund när Vega vann det största gosedjuret, ett sånt man aldrig vinner.

Och Benny, som alltid finns där, som en guldkant. Jag kommer att minnas katten som kom i december och glädjen som välkomnade honom.

Jag kommer att minnas 2014 som ett fint år. Och ett smärtsamt.

Mitt i de där vackra minnena finns minnet av hur det känns när någon går. Hur sorg över en förlorad barndomsvän kan lägga sig över allt. Hur det trots den rätt sporadiska kontakten vi hade de sista åren blev svart när Maria gick.

Jag har tänkt på Maria varje dag sen den där hemska dagen i april. Många gånger varje dag. Jag tror att jag kommer att fortsätta göra det ett tag till. Jag jobbar med tankarna, testar strategier. Försöker vända dem till en påminnelse om tacksamhet och om livets skörhet och förgänglighet. Att leva för att hon inte kan. Det går ganska bra nu. 


Så, 2014, nu går jag vidare. Jag välkomnar 2015 och hoppas på ett ljust år.



Tankar i sömnlöshet

Jag hade tänkt att jag skulle skriva varje dag i december. Att jag skulle berätta om året och om tankar. Fast så här drygt halvvägs in i månaden kan jag konstatera att det gått sådär med den saken.
Jag har försökt rensa i kravhögen för att orka stå. Hela hösten har Johan jobbat mycket på annan ort och då är det bara jag här. Jag som hämtar, lämnar, nattar, väcker, sätter gränser, tar diskussioner, kommer ihåg tider (de flesta...) jobbar heltid, handlar, städar, tvättar på lunchen och viker inochut på mig själv för att räcka till.

Nu är det bara en dags jobb kvar, sen ska jag vara ledig en mindre evighet, ha jullov. Hallelujah! Jag klappar mig själv på axeln och tänker att nästa år blir lugnare. Säkert...

Hon säger...

"Mamma, jag älskar dig upp över allting och tillbaka igen och ännu mer än så." Fina, älskade unge.

Född den 11 juli


Några minuter kvar på hennes fjärde födelsedag. Hon fick en studsmatta och en del annat. Vi fikade på stan och hennes bästis kom över, sen farfar. Lekplats, flyga drake och studsande tills hon stupade i säng. En fin dag för en fin tjej. Ja må du leva uti hundrade år. Minst. Imorn barnkalas, dags att sova...!


Om tankar. Nu.

Jag är sjuk. Hade det inte varit för min förnuftige hälft så hade jag förmodligen jobbat idag. Alldeles säkert hade jag det. Trykt i mig två alvedon. 

Det finns flera anledningar till det. Dels för att jag tycker det är roligt att jobba och dels för nån in absurdum pliktkänsla som jag går och bär på. Fast just nu finns det en anledning till. Tankar. Ensamhet känns inte bra just nu. Stanna upp känns inte bra. 

Jag vill inte ligga här och tänka. Jag vill inte att saker ska sjunka in och att jag ska bli tvungen att acceptera. Jag vill inte ta en så stor portion tankar samtidigt. 

Jag vill inte tänka på hur jag tog dig för given, hur jag inte fanns där när jag borde, på hur hemskt du mådde, på om du ångrade dig, på om du hade kunnat bli bra, på hur vården svek dig. Jag vet att det inte spelar så stor roll längre. Allt är ju ändå försent för dig, men tankarna kommer. Bilderna kommer. Hur gärna jag än vill vifta iväg dem. De har öppnat en dörr till ångest och jag vill inte ligga här och tänka.

Vilka mer tar jag för givna, kommer fler att gå som du? För kanske är det, förutom sorg, en rädsla som är kärnan i skavet. Rädsla att förlora igen. Så här.

Om allt som är viktigt


-Mamma, kan du inte berätta för mig om allt som är viktigt?
-Oj, hjälp, det var en ganska stor fråga.
-men gör det då mamma. Jag skriver. Hon står beredd med papper och penna. Det skrivs mycket nu. Söta, lite kantiga, små bokstäver huller om buller. 
- mamma, vad ska jag skriva först?
Jag släpper disken och sätter mig jämte henne på golvet. Funderar lite.
- jag vet inte allt som är viktigt, det är liksom upp till var och en. Sen beror det lite på. Ska man laga mat kan det vara viktigt att röra om så att det inte bränner, fast på det stora hela betyder en bränd sås ingenting. Och så är det med rätt många saker, det kan kännas som om något är superviktigt när man är i det, men på lite håll är det inte hela världen om man missar nåt eller inte klarar nån grej.

Hon nickar, hmmmmmar och skriver.

Jag tänker att det som verkligen är viktigt att vara snäll. Mot sig själv och mot andra. Att älska människor och låta dem veta det. Som att jag älskar dig, Edward och pappa och att ni vet det. 
- och Benny.
- ja, Benny med. För det är viktigt att känna sig älskad. Det är viktigt att skratta och ha roligt.  Det är viktigt att äta och dricka gott. Det är viktigt att äta godis ibland bara för att det är gott. Det är viktigt att busa och leka. Det är viktigt att säga förlåt om man har gjort någon ledsen. Det är viktigt att inte vara duktig jämt. Det är viktigt att du vet att du duger precis som du är. Sen finns det en himla massa annat som också är viktigt, men det märker du efterhand.

Inatt

Jag sitter i soffan. Det är snart midnatt. Benny sover intill. Jag borde lägga mig, tänkte vara på jobbet vid sex imorn. Huset är mörkt och bortsett från rätt så ljudliga hundsnarkningar är det tyst. Alla sover, fast min ro fattas mig. 

Jag skulle kunna gå hela natten. Bara vara i rörelse, inte tänka. Känna lukten av solvarm asfalt och syren som nästan blommat ut. Jag är trött, men inte sömnig och jag funderar över vad som egentligen är kärnan i skavet. Världen har stannat och samtidigt snurrar allt för fort. Som att gå långsamt mot strömmen i löparlopp. 




Ett sista farväl

Igår gick jag på din begravning. Jag la en solros på din kista. För vet du Maria i halva mitt liv har den blomman fått mig att tänka på sig. Har jag sagt det? 

Har jag sagt att Baileys också får mig att tänka på dig och på hur vi gick från en tråkig fest och drack oss fulla på det medan vi vandrade genom kohagar och klättrade över grindar och stenmurar. Jag kan fortfarande höra hur vi skrattade. Vi var sjutton år.

Vet du att kanoter får mig att tänka på dig. Vet du att jag ser dina leende ögon framför mig när jag tänker på dig? När du skrattar blir de som smala streck. Jag ser dina smilgropar. Jag hör din röst.

Begravningen var vacker och in i själen smärtsam. Solen värmde, vinden var svag, himlen blå och havet var lugnt och glittrande. Några måsar flög i cirklar en bit bort och jag försökte intala mig att du var en dem. Att du såg all kärlek. 

Jag tänker på vårt sista samtal. Tänk om jag hade vetat att det var sista gången vi hördes. Tänker på hur du bad mig komma ner för att det skulle vara så roligt att ses och jag sa att jag kommer snart, just nu är det fullt upp. Jag är ensam med barnen en del och sen har vi lite besök och så, men snart, nästa mulna helg, då kommer jag. Nästa  mulna helg var du död.

Fina Maria jag hoppas du fått ro. Du kommer alltid att finnas i mitt hjärta 

Om fokus

Det är morgonrock till tolv. Det är sovrufsigt hår och skav i hjärtat. Det är klumpen i bröstet. Det är maskrosorna på gräsmattan och hundhåren på golvet. Det är ett tappat fokus och ett förlorat tålamod. Det är din dödsannons i tidningen. Det är tankarna jag inte kan skjuta åt sidan. Det är ett tappert försök till acceptans som klamrar sig fast vid förnekelse. 

Det är du och att du inte längre är.


Till dig

Jag såg ut på en askgrå himmel igår. Ett lätt regn rann längs fönsterrutan. Jag såg på lindar som föll. Gren för gren. Bit för bit. Löv som just slagit ut. Nyutslagen prakt i en blå container.

Jag handlade kläder till din begravning. Ett tafatt försök att acceptera det oacceptabla. Ett skrik som fastnar i magen. Bilder jag aldrig har sett men inte kan glömma. Tomhet och uppgivenhet. Minnen. Detaljer. Fragment. Din röst. Dina smala ögons lycka.

Allt är som vanligt, ändå är allt förändrat. Som ett före och ett efter. Som ett annat ljus med andra skuggor.
Jag googlar saker jag aldrig trodde jag skulle läsa. Plockar sönder detaljerna. 

Hur ska jag kunna acceptera att du är borta när det känns som att du är kvar så länge jag vägrar? Så mycket jag önskar att jag gjort för dig, sagt till dig. Det hade varit förmätet att tro att jag hade kunnat få dig att stanna, men jag hade kanske kunnat lindra din smärta en stund och är det inte det en vän gör?   

Fast du är borta nu och jag hoppas att du funnit ro. Hoppas att ditt hjärta ler. Det gör ont att gå in i världen du lämnade efter dig. Det gör ont att du inte är där.

Om

Min profilbild

Hanna

RSS 2.0